sprettball

Dikt till en vän.

Det var ömt, det var sprudlande.
Det var intensivt.
Det var ärligt, det var aggressivt.
Det var kärlek.

Vi möttes när höstmörkret föll.
Du lyssnade på mig. Du gav mig stöd i skymningen.
Vi kunde prata om allt. Du fanns alltid där.
Nu ligger snön vit.

Vi finns inte mer. Vi har blivit till intet. Höst har blivit till vinter.
Hjärtats termometer sjönk fort. Tiden räckte inte till.
Du blev kall - nu ligger vi stabilt under noll.

Jag hittade annan mening i livet.

Men, en gång kommer solen åter att skina över Oslo.
Kanske kan vi hitta tillbaka. Kanske värmen stiger.
Kanske våra sinnens gryning ligger alldeles bortom mörkret.
Kanske.

En sak ska du veta - Jag saknar dig bloggen!

/Din Hjort

Dikt tillägnad sprettball.blogg.se